I en hel vecka satt jag fast i staden Kota Kinabalu. Först för att invänta att Niklas och Rikard skulle anlända och sedan på att få bestiga Mount Kinabalu. Efter 2 dagar av sightseeing hade jag sett alla moskér, marknader och andra sevärdheter som staden bjuder på och det började då så smått klia lite i fötterna. Men då kom mina kamrater som ett brev på posten och det gjorde allt mycket roligare. Vi åkte bland annat ut på en båttur till öarna i Tunku Abdul Rahman National Park som ligger precis utanför staden. Det blev en härlig dag med sol, bad och snorkling i ett fantastiskt väder, vilket tydligen inte är så vanligt här. Tyvärr var korallerna något skadade och snorklingen avgränsad men det var ändå en fin upplevelse.
Det är måndag morgon och det är äntligen dags att åka ut till Kinabalu park. Klättringen ska inte påbörjas förren morgonen därpå men vi känner att vi vill spana in omgivningarna innan allvaret ska börja. Vi vandrar runt lite i parken och kvarterar in oss på ett hostel alldeles utanför parken, mycket billigare än i parken. Klockan passerar 7 och det dags att sova, för i morgon gäller det att vara utvilad.
Klockan halv 9 har vi träffat våran guide, åkt bussen upp till startplatsen och nu är det bara att åka av. Vår lilla kvartett traskar på i bra tempo och allt känns fint. Guiden manar till att sänka tempot, vilket han som det kommer visa sig har helt rätt i. Vi trotsar uppmaningarna och trampar på uppför berget. Eftersom vi går i regnskog och luftfuktigheten är väldigt hög dryper svetten från pannan. Efter ungefär hälften av de 6 kilometer och 1500 höjdmeter som ska avklaras under dagen börjar Niklas lår att säga ifrån. Men Niklas gör en storartad insats och segar sig hela vägen upp utan att beklaga sig det minsta. Med facit i hand kunde vi nu inse att guiden hade haft rätt när han sa att farten varit för hög.
Efter en stunds vila var det dags för middag, och vilken middag sen. Liksom first breakfast, second breakfast och lunchen dagen efter var middagen en härlig buffé. Lite för mätta och en runda 500-hundra senare väntade sängen.
Klockan är 2 och det är dags att stiga upp och äta frukost, tyvärr utan Niklas som dragit på sig en förkylning och blivit tvungen att kasta in handduken. Så utrustade med pannlampa och rejält med varma kläder påbörjar vi de sista 2,5 kilometrarna till toppen. För att inte hinna upp alltför långt innan soluppgången går vi vääädligt långsamt. Tyvärr kommer det in ett stort moln som täcker stora delar av solen men det var ändå en mäktig känsla, och så jäkla häftigt allt var där uppe.
Efter några fantastiska minuter på toppen påbörjas vandringen neråt igen och jag försöker njuta så mycket som möjligt av utsikten. Vi hämtar upp en betydligt piggare Niklas vid baslägret och äter en återigen alltför stadig frukost. Vandringen nedför berget går fint och vid elva-tiden når vi startpunkten som första grupp. Först upp och först ner, det är så det ska vara.
Jag kan inte annat än påstå att detta var det bästa jag gjort på ett bra tag. Förutom den fysiska ansträngningen och de vackra vyerna var det kul att vandra igenom ny terräng. En regnskog bjuder på en helt annan artrikedom än de skotska slätterna. Men jag ska också tillägga att vädret var exeptionellt bra. Det blåste inte mycket, temperaturen på toppen var hela 5 plus men framförallt, det regnade inte, väldigt ovanligt men så himla skönt.
Nästa anhalt blir Labuan och därefter Brunei, det ska bli spännade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar