Labuan/Brunei/KL

Den fantastiska vandringen uppför Mt Kinabalu hade faktiskt inte varit så fysiskt påfrestande som jag förväntat mig. Så med relativt pigga ben klev vi ombord på båten mot den skattefria ön Labuan. Efter att ha inkvarterat oss hos en minst sagt speciell nybliven hostelägare passade vi på att njuta av en av öns fina fördelar, den billiga ölen. Morgonen därpå blev både jag och grabbarna varse om att det gamla berget inte alls var färdiga med oss. En helt överjordisk träningsverk hade infunnit sig i benen och det dröjde närmare 5 dagar innan de var återställda. Det var inget kanonväder på Labuan, så istället för sol och bad passade vi på att besöka ett monument från andra världskriget och 2 mindre imponerande museum.

Nästa anhalt på Borneoäventyret var sultanlandet Brunei, landet som vår käre kung gjorde ett uppmärksammat statsbesök till för ett antal år sedan. Landet var inte alls så tillstängt som man kunnat läsa om i massmedia utan huvudstaden var som vilken annan muslimsk stad som helst. Dock fanns det inte jättemycket att göra där och vi fick bara se en del av det guldbeklädda taket på det väldiga sultanpalatset. Däremot fick vi gå in i en mycket stilfull moske och museumet om den nuvarande sultanen var helt klart sevärt.

Några av världens största grottsystem finns på Borneo och vårt sista stopp på ön blev just ett av dessa grottsystem.Trots att vi missade vägen till grottan med de gamla grottmålningarna var Niah Caves en mäktig upplevelse. Tillsammans med djungelpromenaden till grottorna, där för övrigt en smal grön orm ringlade mellan mina och Niklas ben var de tussentals fladdermöss som fanns i grottan med över hundra meter i takhöjd det jag främst kommer minnas från utflykten.

Kuala Lumpur, KL på det malaysiska fastlandet är landets huvudstad och en världsstad på frammarsch. Här finns 2 av världens högsta byggnader, KL Tower och präktiga Twin Towers, och ständigt byggs nya skyskrapor. För en tjuga får turister åka upp 41 av de 88 våningar som finns i Twin Towers och sedan ut på en skybridge mellan tornen. Självklart tog vi vara på möjligheten och det var helt klart värt priset, även om Rikard fick stå ett bra tag i biljettkön. Förutom tornen fanns inte så mycket som lockade mig och de resterande 2 dagarna gick åt att strosa omkring i staden och kolla in mosker, monument och några parker. Medans Niklas och Rikard smaskade glass spande jag in en mycket vacker orkideträdgård med mängder av olika arter.

Nattbuss mot Perhentian...

Mount Kinabalu

Jaha, då kan man ju lika gärna packa väskorna och åka hem. Det var vackert, det var häftigt och förbaskat roligt, vad på denna resa kan överträffa detta?

I en hel vecka satt jag fast i staden Kota Kinabalu. Först för att invänta att Niklas och Rikard skulle anlända och sedan på att få bestiga Mount Kinabalu. Efter 2 dagar av sightseeing hade jag sett alla moskér, marknader och andra sevärdheter som staden bjuder på och det började då så smått klia lite i fötterna. Men då kom mina kamrater som ett brev på posten och det gjorde allt mycket roligare. Vi åkte bland annat ut på en båttur till öarna i Tunku Abdul Rahman National Park som ligger precis utanför staden. Det blev en härlig dag med sol, bad och snorkling i ett fantastiskt väder, vilket tydligen inte är så vanligt här. Tyvärr var korallerna något skadade och snorklingen avgränsad men det var ändå en fin upplevelse.

Det är måndag morgon och det är äntligen dags att åka ut till Kinabalu park. Klättringen ska inte påbörjas förren morgonen därpå men vi känner att vi vill spana in omgivningarna innan allvaret ska börja. Vi vandrar runt lite i parken och kvarterar in oss på ett hostel alldeles utanför parken, mycket billigare än i parken. Klockan passerar 7 och det dags att sova, för i morgon gäller det att vara utvilad.

Klockan halv 9 har vi träffat våran guide, åkt bussen upp till startplatsen och nu är det bara att åka av. Vår lilla kvartett traskar på i bra tempo och allt känns fint. Guiden manar till att sänka tempot, vilket han som det kommer visa sig har helt rätt i. Vi trotsar uppmaningarna och trampar på uppför berget. Eftersom vi går i regnskog och luftfuktigheten är väldigt hög dryper svetten från pannan. Efter ungefär hälften av de 6 kilometer och 1500 höjdmeter som ska avklaras under dagen börjar Niklas lår att säga ifrån. Men Niklas gör en storartad insats och segar sig hela vägen upp utan att beklaga sig det minsta. Med facit i hand kunde vi nu inse att guiden hade haft rätt när han sa att farten varit för hög.

Efter en stunds vila var det dags för middag, och vilken middag sen. Liksom first breakfast, second breakfast och lunchen dagen efter var middagen en härlig buffé. Lite för mätta och en runda 500-hundra senare väntade sängen.

Klockan är 2 och det är dags att stiga upp och äta frukost, tyvärr utan Niklas som dragit på sig en förkylning och blivit tvungen att kasta in handduken. Så utrustade med pannlampa och rejält med varma kläder påbörjar vi de sista 2,5 kilometrarna till toppen. För att inte hinna upp alltför långt innan soluppgången går vi vääädligt långsamt. Tyvärr kommer det in ett stort moln som täcker stora delar av solen men det var ändå en mäktig känsla, och så jäkla häftigt allt var där uppe.

Efter några fantastiska minuter på toppen påbörjas vandringen neråt igen och jag försöker njuta så mycket som möjligt av utsikten. Vi hämtar upp en betydligt piggare Niklas vid baslägret och äter en återigen alltför stadig frukost. Vandringen nedför berget går fint och vid elva-tiden når vi startpunkten som första grupp. Först upp och först ner, det är så det ska vara.

Jag kan inte annat än påstå att detta var det bästa jag gjort på ett bra tag. Förutom den fysiska ansträngningen och de vackra vyerna var det kul att vandra igenom ny terräng. En regnskog bjuder på en helt annan artrikedom än de skotska slätterna. Men jag ska också tillägga att vädret var exeptionellt bra. Det blåste inte mycket, temperaturen på toppen var hela 5 plus men framförallt, det regnade inte, väldigt ovanligt men så himla skönt.

Nästa anhalt blir Labuan och därefter Brunei, det ska bli spännade.

Hemma hos Gunte

Det var 3 trötta pojkar som klev av båten i Manilas hamn på onsdagskvällen. De 28 timmar som personalen uppgett att resan mellan El Nido och Manila skulle ta stämde långt ifrån överens med den verkliga restiden. Efter lite förseningar och en omfattande omlastning på ön Coron blev den totala restiden hela 16 timmar längre än beräknat. Så efter 2 nätter på smala, korta och hårda britsar och med mat bestående av torrt ris och salt fisk var det väldigt skönt att stå på fast mark igen.

I hotell-lobbyn satt Mikael, hans tjej Lani och deras snart 2-åriga dotter, tillika min pyssling Jolina och väntade. Efter en liten uppfräschning på rummet begav vi oss tillsammans med Gunte ut i Manilas kvällsmyller för att inta lite efterlängtad mat och dryck. Någon timme senare sov vi som stockar i mjuka sköna sängar. Följande dag var vi inne i ett stort köpcentrum och kikade innan vi satte i oss en smaskig buffe på en av de många svenskägda restauranger på Filippinerna. Några kilo tyngre satte vi oss på bussen norrut jag kände redan efter mindre än ett dygn att Manila inte var något för mig.

Hittills hade nästan alla husen jag sett på Filippinerna varit enkla boningar som snarare liknade ruckel än bostäder. När vi gled in genom vakten till Mikaels radhusområde möttes vi av något helt annat. Lugna gator och fina nybyggda hus var man inte direkt van vid. Jag kan bara konstatera att livet som Mikael lever på Filippinerna långt ifrån liknar hans svenska.

Allt flyter på, vi är ute och glider med Novan samtidigt som Gunte stolt visar upp alla fördelar som finns i hans andra hemstad. Vi yngre killar passar på att sola och bada lite vid poolerna till ett stort koreanskt hotellområde innan vi åter vänder hemåt. På kvällen äter vi en utsökt grillmiddag signerad Lani. Aftonen avslutas med kortspel och några kalla Red Horse.

Morgonen därpå sätter sig Niklas, Rikard och jag oss på bussen mot havet. Vårt mål är turiststället Subic. Subic hade förvisso en helt okej strand och flera barer men 2 nätter här var tillräckligt. Vi bodde på ett svenskägt hotell som till min och Niklas stora glädje sände engelsk fotboll. Så här på andra sidan jorden har sporttittandet blivit lidande och jag hade så gärna sett all spännande skidåkning som just nu pågår. Tyvärr blev inte fotbollsmatcherna något lyckopiller för oss. Liverpool förlorade och Niklas somnade ifrån Arsenals match.

Än av middagarna åt vi på ett annat svenskställe. På menyn fanns flera klassiska svenska rätter såsom Bruna bönor med fläsk och Pytt i panna. Maten var helt ok men menyn var något alldeles extra. Man kan ibland skratta när invandrare gör bort sig när de gör sina menyer. Den här menyn var i en klass för sig när det gäller språk och stil, den var ju dessutom skriven av en svenskfödd person.

Nu har jag sagt adjö till Niklas och Rikard, till Gunte med familj och sitter nu i Kota Kinabalu och väntar på att mina vänner ska ansluta. Men mer om Boreno nästa gång.